Barnteater: Angeläget, viktigt och intressant
Tre stenhårda proffs som ambitiöst arbetar med och för barnteater presenterar sig själva, berättar hur skådespelarkonsten i barnteater skiljer sig från spelandet för vuxna och hälsar till kollegor och beslutsfattare. Denna artikel presenterar ett urval ur den dryga och mångfacetterade diskussionen som Oskar Silén, Alexandra Mangs och Malou Zilliacus förde i skrift på distans.
Sammankallare och korrektur: Sofia Molin
Oskar Silén (OS) är en av de grundande medlemmarna i Teater Taimine där Silén idag arbetar som skådespelare, musiker och regissör. Silén gör också produktionernas ljud-och ljus- samt teknikplanering. Taimine spelar årligen 300-400 föreställningar och når omkring 50 000 barn och unga med att turnera i skolor och daghem runtom i Finland. Taimine spelar på svenska och finska och skräddarsyr konstnärligt och pedagogiskt högklassiga teaterföreställningar. Föreställningarna präglas av en stark humor och klar sensmoral som framförs utan att hötta med pekpinnar. Taimines kännspaka stil innebär en direkt kontakt med publiken och ett framförande som sker precis “här och nu” i samspel med publiken.
”Uppdraget att försvara barn och ungas perspektiv, de många skådespelar- och hantverksmässiga utmaningarna och den omedelbara belöningen i form av lyhörd tystnad och stora skratt fick mig ändå att fastna på kroken direkt.”
Malou Zilliacus (MZ) är sedan augusti 2023 konstnärlig ledare och teaterchef för UusiTeatteri, en tvåspråkig scenkonstproducent som skapar teater primärt för barn och unga på både den egna scenen vid Odenplan i Stockholm och på turné runt om i hela Sverige. Zilliacus kommer ursprungligen från Åbo, men har bott i Sverige sedan år 2008. Zilliacus har jobbat i både Sverige och Finland som frilansande skådespelare och regissör, ofta med scenkonst för just barn och unga. Zilliacus hävdar att god scenkonst för barn, unga och vuxna egentligen handlar om samma sak: närvaro i stunden och att känna att det man gör på något sätt är angeläget, viktigt och intressant för en själv.
”Jag tror att man mycket oftare än man tror kan utgå från ganska universella teman som relationer, känslor, rädslor. Och det kommer att klinga an.”
Alexandra Mangs (AM) är en av grundarna och konstnärlig ledare för Unga Scenkompaniet. Vid Unga Scenkompaniet arbetar Mangs både som skådespelare, regissör, koreograf och sköter all form av konstnärlig planering och administrativt arbete tillsammans med den andra konstnärliga ledaren Annika Åman. Unga Scenkompaniet jobbar med ett starkt barn- och ungdomsperspektiv och skapar alltid sina föreställningar utgående från verkliga möten och i dialog med målgruppen. Föreställningar kan ofta ha ett tyngre tema som paketeras in med mycket humor. Mangs tror på den tröstande och förlösande effekt som igenkänning har och att det är viktigt att inte sätta locket på ämnen som är svåra.
”Eftersom barn är en grupp i vårt samhälle som sällan får komma till tals, är det viktigt för oss att i skapandet vara en röst för dem; föra fram deras tankar, berättelser, bekymmer och åsikter.”
Hur skiljer sig skådespelandet i barnteater från spelandet för vuxna?
OS: När man arbetar med barnteater krävs det att man hela tiden vet vad man vill säga och åstadkomma med föreställningen. På grund av dagens samhällsklimat har vårt primära uppdrag blivit allt starkare att förebygga riskerna för marginalisering, minska på polarisering och förstärka samhörigheten bland barn och ungdomar. Du måste verkligen vara lyhörd till din publik för att se till att du når dem. Den nämligen största skillnaden mellan barn och vuxen publik är att barnen kommer att meddela dig direkt där och då vad de tycker om föreställningen. Barnpublikens uppriktighet och spontanitet är obetalbar feedback på både ens eget skådespelarjobb och föreställningen som helhet. Det kräver multi-tasking, lyhördhet och blixtsnabba justeringar under föreställningens gång. Det uppmuntrar till ständig utveckling av arbetet och varje föreställning utökar ens palett med metoder för att hålla uppmärksamheten hos en stor grupp åskådare. Det finns inget bättre än när en ung människa, uppfylld av det den fått uppleva, vågar sig fram och vill tacka en. De här stunderna gör att vi nu i snart 25 år målmedvetet har arbetat på och ser fram emot att göra det i flera år till.
”...skådespelare måste utgå från sig själva om de spelar barn eller ungdomar, att de använder sin egen röst och sitt eget fysiska uttryck. Försök inte spela barn, risken att det blir överspel och att man förlöjligar barn är stor.”
AM: Som skådespelare i en produktion för barn och ungdomar är det viktigt att ha ett genuint intresse för och kunskap om målgruppen, på ett annat sätt än i andra produktioner. Att veta vad vi berättar för vem och varför, vad som är aktuellt i deras liv, vad de finner intressant. Det betyder inte att vi måste ge dem exakt vad de vill ha, det kan också vara att ge dem något de inte visste att de ville ha - men oavsett är kunskapen om målgruppen viktig. Vid Unga Scenkompaniet arbetar vi alltid med referensgrupper under hela repetitionsprocessen, för att alla ska få öva på kontakten till målgruppen och för att bolla materialet med dem. Då behöver vi både vara intresserade av att lyssna på vad de har att säga, men vi behöver också vara lyhörda för vad som sker i rummet, det outtalade. Att vara lyhörd och uppmärksam på alla i rummet är också väldigt viktigt då man senare spelar föreställningar. Det är viktigt att kunna vara flexibel för det som sker också utanför scenen, t.ex. ha olika “knep” för att få fokus. Det kan handla om att jobba med tystnader, ta ner eller upp tempo, sänka sin röstvolym, ta direktkontakt. Det är viktigt att vara medveten om sina fördomar mot barn och ungdomar, alla har vi dem. Uttala dem och diskutera dem under processen. Vi poängterar också alltid att skådespelare måste utgå från sig själva om de spelar barn eller ungdomar, att de använder sin egen röst och sitt eget fysiska uttryck. Försök inte spela barn, risken att det blir överspel och att man förlöjligar barn är stor. Jag ser det som det allra viktigaste att undvika när vi spelar för en barnpublik. Allt för ofta ser man också i produktioner för vuxna hur barn gestaltas karikerat, det tycker jag vi kan sluta med helt och hållet.
MZ: Jag anser att en skådespelare som jobbar med barn och unga måste vara ganska prestigelös i sitt arbete. Att få höra någon säga “Varför pratar du så konstigt?” för att man t.ex. har en finlandssvensk dialekt i en sverigesvensk kontext kan vara roligt, men ibland förvånansvärt jobbigt, fast det är en 5-åring som ställt frågan. Så man behöver nog reda lite sig själv för att kunna vara på riktigt närvarande och inte så lättkränkt. Det kan vara utmattande också! I ramarna för vår 28 minuter långa bebisföreställning som jag regisserat säger skådespelarna efteråt att de är så trötta efter att ha varit så intensivt påslagna i dessa otroliga små möten - efter en massa dramaturgiska kurvor som kanske bara varit 1-3 minuter långa. Man kan också komma där med någon fin koreografi och sen vill ens publik helst titta på en lampa eller på någon annan bebis vuxens fot. Och det är helt okej! Unga Klara har också pratat mycket om hur många vuxna som verkligen är rädda för barn. Det tycker jag är oerhört intressant! Är vi då rädda för oss själva, hur vi var, eller för att vi känner att vi växer bort ifrån den barndom och ungdom som vi fortfarande upplever att vi bär inom oss men inte längre har tillträde till? Där kan det ju hjälpa att ha egna barn, det upplever jag i alla fall själv. En del av mystiken försvinner, förutom det självklara i att jag har en massa smarta personer i mitt hem som jag kan fråga. Men också att bara i vardagen se hur tåliga dessa små individer faktiskt är. Att de undrar om det stora i livet, att de kan vara besatta av att prata om döden helt odramatiskt och något år senare vara dödrädda för döden. Fobier, oro, mod, allt som hela tiden finns i en människa - som vuxen står man ibland handfallen. Men det är alltid, alltid bättre när det går att prata om saker! Scenkonsten kan göra detta, benämna, visa, testa, prova, utan att komma med färdiga svar eller recept. Kan du Alexandra säga mer om hur du menar att barn gestaltas karikerat? Menar du redan i manus eller framför allt i gestaltningen?
AM: Jag menar framför allt i gestaltningen. Kanske det också har med fördomar att göra, att vi vuxna har så starka uppfattningar om hur barn är, pratar eller för sig, och att man sedan försöka imitera det och det blir bara icke-genuint. Jag tycker nog att vi som jobbar med barnteater på heltid har förståelse för det här och är bra på att undvika det.
MZ: Jag tampas själv lite med det här, att man inte ska liksom göra sig till eller försöka härma något, samtidigt som jag på riktigt upplever att det ibland kan vara värdefullt att verkligen jobba med sitt kroppsspråk eller med sin röstfrekvens, få upp den en smula. Kan bero på att jag själv har en sådan himla basröst…Men det behöver ju i så fall göras med finess, med äkta arbete och inifrån en själv, inte som att man tänker att man ska just karikera någon annan. Återigen: liksom alla rolltolkningar egentligen! Känns som att man alltid kommer tillbaka till det. Scenkonst för barn och unga är inte egentligen olikt annan scenkonst. Den kräver sitt gedigna arbete, sitt fokus, sin research. Skulle nog säga att skillnaden primärt ligger i det att publiken inte själva köpt sina biljetter eller valt att komma, och i det att man behöver vara vaksam, närvarande och redo att tänka om, göra om, justera, bemöta, ta till någon strategi, ibland till och med avbryta för att sedan fortsätta föreställningen. Det gäller att hela tiden visa att man tar in barnen - och även göra det - samtidigt som man driver sin scenkonstnärliga vision/produkt framåt.
”Scenkonst för barn och unga är inte egentligen olikt annan scenkonst. Den kräver sitt gedigna arbete, sitt fokus, sin research.”
AM: Det är intressant att skådespelarna som spelar i er bebisföreställning är så trötta efteråt. Vi spelar också en föreställning för samma målgrupp, som är ungefär samma längd, och vi har precis samma erfarenhet. Vi har diskuterat det mycket, att det är otroligt intressant att den tar på så mycket. Jag tror det har mycket att göra med att skapa ärlig kontakt till den här publiken kräver så mycket energi.
OS: Intressant att höra. Att nå ut i en gymnastiksal kräver mycket fysisk energi i form av röst och kroppsarbete, men det är inte så värst utmanande mentalt. Men är det en mera intim föreställning och/eller sitter publiken väldigt nära scenen hamnar man skärpa sig mentalt på ett annat sätt.
MZ: Jag tycker nog i och för sig att jag alltid är tröttare när jag spelat för en yngre publik än för vuxna. Lite beroende på graden av interaktivitet såklart, men ju mer interaktion desto mer oberäkneligt kan hända, och även om man med åren samlat på sig en rejäl verktygslåda med olika strategier för att hantera just det oberäkneliga är man liksom så maximalt “påslagen” att det blir en liten dipp efteråt. Samtidigt tycker jag att man kan få så otroligt mycket tillbaka! Folk som vill kramas, undrar om det verkligen var ens riktiga pappa, hur gammal man är, folk som vill delge sina innersta och yttersta tankar och känslor. Som vill ha ens autograf. Det är ju det oerhört bjussiga i att jobba med barnteater, att man får något slags direkt respons. Jag blir också väldigt berörd när jag märker att någon lärare eller förälder blir drabbad av föreställningen, eftersom jag tänker att all god scenkonst funkar på en massa lager samtidigt, som små trådar som kryper in i oss från olika håll beroende på var vi befinner oss i livet. Jag gjorde en monolog om vuxnas stress ur ett barns perspektiv som väldigt många vuxna velat komma och prata om efteråt, ofta mycket mer allvarsamt än barnen, för barnen är stressade vuxna bara en vardaglig självklarhet medan de här vuxna kände igen sig på ett lite smärtsamt vis.
Vad ska barnteater vara? Hälsningar till kollegor, beslutsfattare eller finansiärer.
AM: All slags barnteater behövs, klassiska och nya verk, verk som är baserade på böcker och verk som är experimentella. Det viktiga är att ett äkta intresse för målgruppen finns. Statusen på barnteatern måste höjas, och ska ligga på samma nivå som annan teater. Att barnteater på något sätt skulle vara “lättare” att göra, är ett tankesätt som måste ändras.
MZ: Jag tänker att barnteater liksom ALL annan teater kan fungera både som ögonöppnare, möjligheter till totalt nya världar som verkligen inte finns i vår vardag, och även som spegel, som igenkänning just i vår vardag. Det där är jag, eller det där är inte jag. Det öppnar upp för vår förmåga till mentalisering, till fiktionens kraft, till möjliga världar, till insikter. Men detta svar är för mig identiskt med vad teater för vuxna kan vara. Jag upplever precis som Alexandra att scenkonst för barn och unga ofta ses på som lite mindre värt. Att slita på turné runt land och rike anses inte lika häftigt eller premierat som att spela på stora scener i stora städer. Jag vill som sagt inte förstärka dikotomin och säga att det förra skulle vara viktigare, men jag vill ändå hävda att teater för barn och unga når en ofrivillig publik, som kanske inte själva valt att vara på plats. Det är ett ansvar men också en sådan otrolig möjlighet! Då ska det fan vara bra det vi gör, i alla parametrar.
”Barnteater har en enorm potential för att främja barn och ungas välbefinnande, och för att skapa ett livslångt intresse för kultur och konst hos nästa generation.”
OS: Malou, bra sagt om den “ofrivilliga publiken”. Just därför måste arbeta extra mycket med att nå ut med sitt innehåll, med framförandet och med skådespelararbetet. Bra barnteater ska alltid ha endast sin målgrupp i fokus. Den ska inte underskatta målgruppen, utan inspirera och utmana. Som Alexandra påpekar så ska barnteater ha samma status som övrig teater och inte klassas som mindre värd eller enklare. Barnteater har en enorm potential för att främja barn och ungas välbefinnande, och för att skapa ett livslångt intresse för kultur och konst hos nästa generation.
Länkar: