Tällä sivustolla käytetään evästeitä

Tämä sivusto hyödyntää toiminnan kannalta välttämättömiä evästeitä sekä sivuston kehittämisen mahdollistavia tilastointievästeitä. Joidenkin sisältöjen näyttäminen voi lisäksi edellyttää markkinointievästeiden hyväksymistä. Lue lisää käyttämistämme evästeistä.

Tällä sivustolla käytetään evästeitä

Tämä sivusto hyödyntää toiminnan kannalta välttämättömiä evästeitä sekä sivuston kehittämisen mahdollistavia tilastointievästeitä. Joidenkin sisältöjen näyttäminen voi lisäksi edellyttää markkinointievästeiden hyväksymistä. Lue lisää käyttämistämme evästeistä.

Evästeasetuksesi on tallennettu.

Välmående via psykodrama

”Ett tjugotal entusiastiska medelålders kvinnor och män sitter samlade i en cirkel. Jag ställer mig med min stol in i cirkeln – ett tecken för de andra att jag är redo att agera som protagonist (huvudperson) i dramat vi som grupp snart ska iscensätta. Jag berättar kort för att jag skulle vilja iscensätta ett telefonsamtal där min dåvarande kollega avslöjar mig en nyhet - att vi två är halvsyskon. Med andra ord: En förbryllande situation som orsakat en kedjereaktion av händelser som inverkat på flera människors liv i min familjekrets. Jag ombeds ge händelsen ett tema eller en överrubrik för iscensättningen.”

– Utdrag ur Sofias dagbok

Foto: wollyvonwolleroy från Pixabay

Text av: Henrika Andersson och Sofia Molin

Vad är psykodrama?

Begreppet psykodrama förknippas fortfarande med J.L Moreno som utformade dess grund och metoder för snart 80 år sedan. Moreno definierar psykodrama som “en metod som utforskar “sanningen” genom dramatiska metoder.”

Om du stiger in i ett rum med en grupp som iscensatt ett psykodrama, får du sannolikt se en halvcirkel stolar med åskådare som ofta också används som hjälp-jag i det pågående dramat. På “golvet” agerar protagonisten tillsammans med regissören som för själva dramat framåt.

Ett sceniskt framträdande inleds alltid med regissörens intervju med protagonisten. Efter eller redan under samtalet framträder eventuella viktiga personer i dramat. Dramat i sig kan utgå från ett inringat dilemma, utvalda specifika minnen eller drömmar, händelser eller oavslutade situationer som provas fram an efter att dramat tar fart. Dramat kan innefatta allt från två personer till hela gruppen som på protagonistens och regissörens begäran hoppar in (och ut) i olika roller.

Skådespelarna Henrika Andersson och Sofia Molin deltog en vecka i juni 2024 i Hangökursen som en del av sina basstudier i psyko- och sociodrama.

Glöm att du är skådespelare

HA: Den största skillnaden och kanske min första aha-upplevelse under kursen var att du med en gång gör bäst i att glömma att du är skådespelare. Din uppgift som hjälp-jag är att endast upprepa det som protagonisten berättat, visat och bett dig göra i den roll du blivit given. All form av improvisation är för det mesta icke-konstruktiv eftersom du då börjar styra protagonistens drama. Att bara lyssna, iaktta, upprepa och vara närvarande är befriande. I det verkliga livet får vi rätt sällan välja våra roller…

SM: Jag var nog under kursveckan stundvis pinsamt medveten om att jag är skådespelare. Det blev en utmaning att trots det bekanta verktyget försöka bara upprepa och inte fokusera så mycket på t.ex. estetiska detaljer eller stilisering av spelandet inuti den sceniska situationen. Det blev till sist ett sätt för mig att försöka bryta och förändra redan bekanta och stundvis betungande rollmönster som jag fördelats/tagit mig an under olika skeden i livet. Att vara “skådespelaren” eller “konstnären” i gänget kan väl också ses som en sådan roll? Möjligheten till förändring blev tydlig - metoderna erbjöd mig både en konkret och mental plats att få prova på det första försiktiga steget mot ett annat sätt att spela och vara i växelverkan.

HA: Det intressanta var också att märka hur mycket gemensamt vi alla har: att skam och skuld, ibland också fåniga önskningar och petitesser (t.ex firandet av en födelsedag) var lätt för alla att relatera till. Vardagliga situationer kunde bli rätt dråpliga - vi skrattade mycket under veckan trots det underliggande allvaret.

SM: Jag håller med om att det var roligt trots att det stundvis dök upp dystra teman. Valet av arbetsmetod varierade och “andan” i rummet växlade beroende på gruppens stämning och protagonistens behov. Vi kunde sätta igång med att skapa en ”trygg plats”, en ”social atom” eller fungera som vittnen för ”heta stolen”-övningen, eller så kunde protagonisten ganska självgående spela upp ett drama. Upplevelsen blev också mer gladlynt genom uppvärmningslekar och dansandet emellan varven.

Foto: Tima Miroschnichenko

Trygghet i struktur och tystnadsplikt

HA: Rätt ofta kunde ett drama delas upp i tre faser. Iscensättning av 1) vad som hänt i verkligheten 2) att därefter maximera och lägga till sånt som inte hände - sånt som protagonisten hade velat göra eller säga i situationen 3) och avsluta med ett möjligt framtida scenario med en mer konstruktiv och bättre utgång.

SM: Då jag agerade som protagonist följde vi just denna modell. Från perspektivet av en nybörjare kändes det skönt att på förhand veta strukturen.

HA: Jag tyckte om att mellan varven också få jobba i mindre och mer intima grupper. Hangö-kursveckan räknas som fortbildning med högskolepoäng och bestod mest av proffs som hållit på med psykodrama i flera decennier. De berättade också om hur de kan använda sig av de olika metoderna i sina jobb som psykologer, handledare, vårdare mm. De som jobbar med barn och unga kan till exempel använda dockor eller djur som får spela upp ett drama på bordet.

SM: Jag skulle vara nyfiken på att uppleva skillnaden mellan att agera som sig själv versus då man "externaliseras" som en docka/djur! Jag tror att arbetet i mindre grupper gjorde det lättare för mig att våga agera som protagonist (i min egna kropp). Iscensättningen av mitt ”problem” var både känslosamt, forskande, roligt och renande men också fysiskt ansträngande. Det orsakade rörelse i ordets breda mening. Rörelsen i sig var perspektivgivande, befriande och själavårdande, trots att ingen egentlig förändring skett utanför klassrummet där vi praktiserade. Ett tema som jag innan psykodrama-sessionen upplevde som laddat och skamligt förändrades till något gemensamt. Den ömsesidiga tilliten och tystnadsplikten var trygghetsskapande och för min del ett måste.

HA: Ja, det där med trygghet och tillit är A och O! Det är än mer viktigt att fastställa tydliga regler och ramar när man jobbar med verkliga personers verkliga berättelser. Och bra att också sekretessen kring det som sker i rummet lyftes fram genast från början. Efter ett drama får till exempel endast protagonisten ta upp det skedda i ett samtal.

Aldrig tråkigt eller ointressant

HA: Sen var det också fint att ha de tillhörande två grupp-snacken efter varje drama. Den första genomgången hålls direkt efter dramats slut och tyngdpunkten ligger på hur gruppen upplevt, känt och associerat kring det som behandlats. Ett dygn senare håller regissören i det andra eftersnacket där både gruppledaren, regissören och protagonisten får komma till tals. Vi var ju alla där för att lära oss, inte bara om oss själva och varandra utan hur metoderna bäst kan användas.

SM: Som protagonist upplevde jag en djup känsla av att bli förstådd, sedd och hörd. Jag tror att jag säkert kunde nå liknande effekt via t.ex. kamratstöd (fin. Vertaistuki), genom att dela mina tankar med nära och kära, en terapeut etc. Men eftersom jag är skådespelare upplever jag att det kroppsliga agerandet i tid och rum, iscensättningen i grupp och hastiga rollbyten synliggjorde sånt som kan bli osagt och osynligt i jämförelse med en överenskommen pratstund. Den gemensamt skapta sceniska situationen blev ofta laddad och spännande; hur ska detta lösas? Vad är problemet egentligen? Vad är det som kommer att bli synligt? Vad är förhållandet mellan dessa parter/element egentligen? Vad är min roll/mitt ansvar/min del i det hela?

HA: Det blev aldrig tråkigt eller ointressant, trots att vi jobbade långa dagar hela veckan (från 9:00 till 20:00 med två längre pauser). Vi fick också prova på att regissera, vilket jag kanske tyckte var ännu mer intressant än att vara protagonist. Som regissör skall du vara särskilt alert och lyhörd för just undertexter och vad som inte sägs. Att inte styra för mycket men ändå hela tiden hålla koll (också på tiden) och försöka leda dramat framåt och i rätt riktning.

SM: Jag är osäker ifall man i Finland kan bli berättigad stöd från FPA för att gå i funktionell gruppterapi där man praktiserar psykodrama. Eftersom jag själv upplevt psykodrama som både intressant, själavårdande och gemenskapsskapande så tänker jag att den kunde vara ett välkommet tillägg till de sas vanligare terapiformerna. Samtidigt behöver man ju inte nödvändigtvis ens ha ett terapeutiskt syfte för att prova psykodrama - det räcker med viljan att leka, växelverka och respektfullt få dela det personliga - det kan vara helande i sig, tänker jag.

”Det sista vi gör på fredag är tre olika möten på ”tomma stolen”. Vi är alla rätt mosiga och trötta efter den intensiva veckan och när jag får tillfälle att som allra sista agera protagonist funderar jag en stund. Sen väljer jag att bjuda in Jesus. Den tomma stolen ställer jag i solljuset som strömmar in från det höga fönstren i slöjdsalen. Till en början tror jag mig ha en hel massa att säga till och fråga Jesus. Jag vill utamana honom och kräva honom på svar, men ganska snart sker en märklig och oväntad vändning i det iscensatta mötet. Det blir tyst. Vi ser på varandra i en tystnad som är både laddad och full av nånting som liknar nåd. Tystnaden växer. Jag vill inte bryta den. Ord känns överflödiga. Tystnaden väcker tankar och många olika känslor och associationer hos envar i gruppen. Efteråt pratar vi en god stund om upplevelsen som påverkat deltagarna på olika sätt. Jag tänker att ett dylikt möte, det osannolika och omöjliga mötet i nuet, blir sannolikt och möjligt just tack vare psykodrama.”

– Utdrag ur Henrikas dagbok

Länkar och referenser