Årets Teaterskådespelare Juha Pulli spelar mordmysteriets alla misstänkta: “En stor del av karaktärerna hittades redan under den första provspelningen”

Årets Teaterskådespelare Juha Pulli fick sitt pris för tio olika rollfigurer. Förutom virtuosiska byten mellan karaktärer utmanade pjäsen Murha kahdelle Pulli även musikaliskt: han lärde sig att spela piano genom att öva varje dag i ett halvårs tid.

Text: Anna Mellin
Översättning: Stella Laine
Foto: Tero Vihavainen

När Juha Pulli av skådespelaren och musikern Joel Mäkinen fick höra att Mäkinen och regissören Chris Whittaker skulle göra pjäsen Murha kahdelle (= Mord för två, originaltitel Murder för two), var Pullis första tanke att det är nog inte något för honom.

I den här komedimusikalen, som är en hyllning till deckare och mordmysterier, spelar två skådespelare flera olika roller medan de samtidigt kompar varandra på piano. Mäkinen skulle spela den lokala polisen Marcus Moscowicz, och de sökte nu en skådespelare som arbetspar, som skulle spela alla mordmysteriets 10 misstänkta.

“Mitt pianospelande var på primitiv nivå och mina erfarenheter från musikalauditioner hade inte på en tid uppmuntrat mig att söka med i musikaler. Det lät inte som om mitt kunnande skulle räcka till för det här”, berättar Pulli senare.

Till slut sökte Pulli, med uppmuntran från Mäkinen, trots allt med, eftersom föreställningen skådespelararbetsmässigt lät väldigt intressant.

“Jag gjorde beslutet att okej då, jag söker med och gör mitt allt för att bli vald till jobbet. Om jag söker en roll vill jag alltid göra det på fullt. Därför funderar jag redan på förhand om jobbet är sådant att det skulle passa mig”, berättar han.

Att provspela för tio roller

När Pulli fick inbjudan till provspelning, blev det en djupdykning direkt i skådespelararbetets djupa ända. Han fick texterna till två scener, där alla pjäsens misstänkta var närvarande. I scenerna förde rollkaraktärerna dialog sinsemellan och med Marcus Moscowicz, som spelas av Mäkinen.

Pulli fick en kort beskrivning på var och en av rollerna, där deras egenskaper presenterades. Han fick snabbt grepp om rollerna och scenernas idé, fast han inte kände till själva pjäsen överhuvudtaget.

“Jag körde igång med att analysera rollpersonerna på basen av dessa två scener, och det gick ganska smärtfritt att skapa specifika röster och gester åt karaktärerna. Under provspelningen rullade karaktärerna och scenerna redan på verkligt bra”, berättar Pulli

Under provspelningen skulle Pulli även sjunga som karaktärerna, vilket inte skapade några problem.

“Men sen när det skulle spelas piano blev det nog inte där mitt i nervositeten riktigt till någonting alls”, berättar han.

Trots det misslyckade pianospelandet kom Pulli vidare i processen, och fick tre veckor på sig att öva in ett krävande pianostycke. Färdigheterna hade helt tydligt slipats till under veckorna, och nervositeten fick heller inte mera övertaget över Pulli - och därmed blev det så att han i slutet av den andra provspelningsrundan blev erbjuden de misstänktas roll.

Även samarbetet med Mäkinen fungerade redan från och med provspelningarna. Pulli och Mäkinen var kurskamrater från Teaterhögskolan, men hade ännu inte jobbat tillsammans på arbetsfältet.

“Vi har väldigt liknande sätt att noggrant och tydligt behandla rytm och text. Vårt samarbete är roligt, bubbligt och peppande. Dessutom kräver vi mycket av oss själva och varandra”, berättar Pulli om hur det var att hitta en gemensam ton.

Ett oändligt antal upprepningar

Den drygt fyra veckor långa repetitionsperioden beskriver Pulli som intensiv. I den fartfyllda pjäsen med högt tempo fanns det så mycket text, sånger och rollbyten att lära sig att Pulli utöver repetitionerna gick igenom hela föreställningen varje kväll.

Trots att flera av de slutliga karaktärerna hade hittats redan under provspelningen fanns det ännu mycket arbete kvar.

“Under repetitionerna gick vi igenom texten i väldigt små delar. Ett par repliker långa sjok upprepades i det oändliga, för att få rollbytena smidigt uppbyggda. Efter det sattes större helheter ihop av de här små delarna”, berättar Pulli.

Föreställningens regissör, Chris Whittaker, är särskilt känd som koreograf. Murha kahdelle var hans regidebut i Finland.

“Chris är snabb på att reagera. Ifall vi hade problem med något ställe kom det alltid snabbt ett förslag som tog oss vidare”, berättar Pulli om samarbetet.

Pulli berömmer även Whittakers förmåga att läsa skådespelares fysik. Denna förmåga utnyttjade regissören när han skapade fysiskt material.

“Jag behövde inte böja mig till något fysiskt komplicerat som gavs utifrån, utan Chris klarade av att utnyttja mina fysiska styrkor, vilket så klart gjorde helheten snabbare och smidigare”, beskriver Pulli.

I ljuset av en pannlampa

Pulli började spela piano redan i god tid innan repetitionsperioden. Eftersom hans notläsningsförmåga inte var tillräckligt bra för att effektivt kunna lära sig pianostyckena på egen hand, bad han musiker Maritta Manner att spela in styckena på video.

“De flesta av styckena har jag lärt mig genom att imitera och göra efter. Och det tar så klart tid. Jag spelade varje kväll i ett halvt år, när barnen hade gått och lagt sig”, berättar Pulli.

Om kvällarna spenderade han två till tre timmar vid pianot. Elpianot följde med honom överallt.

“Vi var på sommarstugan i över två veckor, där det inte fanns någon el. På kvällen måste jag sätta på aggregatet innan jag kunde börja öva. När sensommarens kvällar mörknade måste jag skaffa mig en pannlampa för att kunna se att öva”, minns Pulli.

När premiären närmade sig hade Pulli ändå fått inövat alla stycken som han skulle ackompanjera.

“Det tog så pass länge att lösa allt och lägga ihop alla bitar att vi fick ett sammanhängande genomdrag utan avbrott först till förhandsföreställningen, en dag innan premiären. Vi gick ganska ödmjuka till premiär, men som tur gick det fint och avslappnat”, minns Pulli.

Murha kahdelle fick sin premiär den 8.11.2023, som en samproduktion mellan Musiikkiteatteri Kapsäkki och Linnateatteri. Efter premiären på Kapsäkki reste föreställningen i början av år 2024 till Linnateatteri i Åbo. Sedan dess har musikalen turnerat runt i Finland.

Disciplin som fundament för farten

Efter sin premiär fick föreställningen bra recensioner, även skådespelarnas arbete och samspel imponerade.

“Publiken trivs helt tydligt, och skrattar. Responsen har varit mycket positiv. Det känns fantastiskt att många åskådare har sagt att de redan har sett föreställningen, eller att de tänker komma och se den igen”, berättar Pulli.

Pulli och Mäkinen är på scen under så gott som hela den en och en halv timme långa föreställningen, och ändå drar den fartfyllda föreställningen fram och eskalerar som ett snabbtåg.

“Som grund för all fartfylldhet finns en disciplinerad helhet”, påminner Pulli.

Trots att föreställningen har högt tempo blandas karaktärerna enligt Pulli inte ihop. En incident minns han ändå.

“Under en föreställning på Linnateatteri gav jag av någon outgrundlig anledning nya namn åt en 12-personers gosskör. Egentligen var deras namn Timmy, Yonkers och Skid, men jag kallade dem av misstag för Stöng, Grönz och Tönks. Det var den sortens namn som mina barn just då gav åt sina mjukisdjur. Mycket konsonanter, med nästan lite polsk ton”, minns Pulli.

Pulli och Mäkinen var tvungna att använda de påhittade namnen under hela resten av föreställningen.

Bland de misstänkta har det även hittats en personlig favorit.

“Det är något som alla alltid undrar, men min favoritroll är doktor Griff, som är en pratglad, bildad och lakonisk psykiater. Griff är rätt så oförutsägbar, går i 90 graders vinklar och vill få en vän. Han har något sådär mystiskt och fascinerande, vilket lyfter honom till min personliga favorit”, berättar Pulli.

Nomineringen i sig en stor milstolpe

Pulli berättar att redan nomineringen till priset betydde mycket för honom.

“Jag kände en enorm glädje redan då jag fick höra att jag hade nominerats till Årets Teaterskådespelare. När jag såg vilket fantastiskt gäng jag var nominerad tillsammans med kunde jag inte på något sätt föreställa mig att utmärkelsen skulle gå till just mig”, kommenterar han.

Pulli, som har fungerat som frilansare hela sin karriär, har märkt att han ibland saknar mer långvariga arbetsgrupper eller gäng, som inte splittras efter att ett projekt tagit slut.

“Jag har märkt att det är rätt så ensamt att vara frilansare, och med åren har jag insett att jag saknar någon slags egen grupp, där saker kunde delas och där en kunde känna kollegial uppskattning på längre sikt än bara på projektbasis. Att bli vald till Årets Teaterskådespelare fyller den tomheten i mig. Jag upplever att jag och mitt arbete har setts, och dessutom av mina högt uppskattade kolleger” säger Pulli.